?

Log in

operakullan
11 August 2013 @ 06:52 pm
Nog var det lite pirrigt när jag bänkade mig i Dalhalla igår, man vill ju gärna att det ska vara bra men är samtidigt orolig för att det inte ska vara det. Stora frågan innan det började var nog "hur mycket kommer de plaska i vattnet?" och så såg jag framför mig Rhendöttrarna på kanten till vattnet. När förspelet sedan börjar och de fortfarande inte syns till börjar man titta sig omkring, och till slut dyker de upp. De kommer helt enkelt simmande runt hörnet på scenen. Aldrig har det nog funnits så blöta Rhendöttrar på en operascen, i stort sett hela deras tid tillbringas i vattnet. De simmar, har vattenkrig, och sjunger. Jag kan nog definitivt säga att det efter att ha sett dessa Rhendöttrar kommer allt på en torr inomhusscen att kännas torftigt. Äntligen, äntligen, äntligen används Dalhalla som den fantastiska arena det är. Markus Jupithers regi är (i stort sett) genomtänkt och det känns som om sångarna tillbringar mer tid utanför scenen än på den, vilket också gör att Dalhallas fantastiska akustik blir en medmusikant i det hela.

Förutom de underbara Rhendöttrarna så kommer den största rysningen precis i slutet. Fafner har använt ett svärd för att döda sin bror Fasolt, och när Wotan till slut plockar upp det och står triumferande så är det självklart att det är Nothung som alltså redan nu gör sin entré. Det om något får mig att drömma om att se en fortsättning på Markus Jupithers Ring, det här var ju bara förkvällen.

Några smärre brister finns, till exempel tyckte jag det var märkligt att Nibelungarna tillbringade nästan lika mycket tid i vattnet som Rhendöttrarna. Här hade det kanske varit möjligt att arbeta mer med ljuset så att vattnet hade fått annan färg och kvalitet, gruvvatten och inte Rhenvågor så att säga.I sista scenen när Donner kallar på himlarnas makter får han jonglera med planeter och månar som projiceras på väggen bakom. Problemet är att projektionsytan inte är tillräckligt bra så planeterna är allt annat än rund. Dessutom är det enda gången då jag känner att det har gjorts förr, främst i Valencia där man jobbade så otroligt bra med projektioner, Det är ändå petitesser och i det stora hela så lämnar jag kvällen otroligt upprymd och med alla förväntningar infriade.

Musikaliskt är det mesta bra, bleckblåset har dock klara problem i början och svajade en del under resten av kvällen också. Michael Schmidberger har imponerat som Sarastro, men han blir lite svag i höjden som Fasolt, vilket särskilt märks i kontrast till Johan Schinklers strålande Fafner. Anders Larsson bär upp operan som Wotan, men Ola Eliassons gestaltning av Alberich smäller nästan snäppet högre. Helt klart är att det är sällan man har fått höra en sådan klass på hela ensemblen som jag gjorde igår, och jag är lite avundsjuk på de som fortfarande har föreställningen framför sig. Det är ju också så, idag när vi är så vana vid att allt finns tillgänligt blir en live-föreställning som inte ges ut på DVD efter några månader nästan en ännu större upplevelse, man måste själv bevara den i minnet.

Som avslutning vill jag också säga att jag har en tendens att gilla bakgrundsfigurer och i Rhenguldet är Donner en av mina favoriter. Donner igår var en av de bästa jag har sett!

Det blir en klockren 4,75 av 5 simmande sagofigurer
 
 
operakullan
10 August 2013 @ 12:29 pm
Idag är det dags för Rhenguldet i Dalhalla. Att det är efterlängtat och att det finns ett stort intresse är helt klart. Det är länge sen det har skrivits så mycket om en operauppsättning i Dalhalla, i både riks- och lokalmedia. Det märks att med tillräckligt intressanta personer i ledningen så blir det genomslag. Det gör ju också i och för sig att förväntningarna är höga ikväll. Jag kommer ju fortfarande ihåg när sammanfattningen av Ringen gjordes för, ja nu är det väl snart 15 år sen. Då fanns det inte ens en riktig scen, utan sångarna fick trixa sig runt orkestern samtidigt som de sjöng, det var fortfarande magnifikt.

Det ska bli intressant att se hur de utnyttjar miljön ikväll, det känns ju som om Rhenguldet är den ultimata operan för just Dalhalla, det är inte svårt att befinna sig både på botten av Rhen och i Nibelungarnas gruvor. Som sagt förväntningarna är höga, det här ska bli kul.
 
 
operakullan
22 July 2013 @ 09:51 pm
Proms kör en hel Ring den här veckan. Jag sitter just nu och lyssnar på Rhenguldet, imorgon är det Valkyrian, på fredag Siegfried och så avslutas det med Ragnarök på söndag. Det är i stort sett uppsättningen från Berliner Staatsoper, ledd av Daniel Barenboim. Det är ju ingen dålig lista över sångare, men några jag blir lite extra glad över är Ian Paterson som Wotan i Rhenguldet, Nina Stemme som Brünnhilde och Terje Stensvold som Vandraren. Det är många andra bra sångare, men jag har faktiskt hört dem i diverse uppsättningar.

För den som vill ha en överblick över sångarna och sändningstiderna rekommenderar jag att kolla på den här sidan. Jag hoppas också att sändningarna kommer att ligga kvar så de går att höra i efterhand också.
 
 
operakullan
17 July 2013 @ 04:01 pm
På söndagen var det dags för den helgens andra konsert i Vattnäs, och nu var det Broadway som gällde. Det här var verkligen en annan stämning än lördagens Wagner-konsert. Visst hördes det att en del röster började bli trötta efter en fullspäckad vecka, det var inte alltid så fina övergångar och nog hördes det en del skorrningar. Å andra sidan gjorde det faktiskt inte så mycket. Hela inramningen där framförallt Anton Ljungqvist och Henning von Schulman verkligen levde ut p scen och charmade oss alla i publiken. Det märks när någon verkligen gillar att stå på scen, och inte bara sjunga utan vara riktigt roliga också. Till viss del kändes stämningen improviserad, vilket kanske förklarades av att de fortfarande repade när det var 15 minuter kvar och att det inte fanns några program.

Sen ska nog sägas att känslomässigt var jag nog egentligen mer upplagd för musikaler än Wagner.  Några av mina favoritalbum med Bryn Terfel är hans musikalskivor, och här kände jag igen en hel del från de skivorna, vilket också gjorde att jag fick höra några sånger som har en otrolig känslomässig betydelse för mig, på grund av en del livshändelser som jag förknippar med just de sångerna. Att då få höra dem live, ger mig automatiskt rysningar.

Fokuset var blandat, det var en hel del West End och inte bara Broadway. Det inleddes dock med mest Broadway ur Sound of Music och West Side Story, sen lite mer 40-talsmusikaler. Jag tycker ärligt talat de sångerna egentligen är ganska banala, och inte så särskilt intressanta. Därför blev den stora musikaliska behållningen att höra Tobias Westman och Eva-Lotta Ohlsson framföra några stycken ur Frank Wildhorns Jekyll & Hyde. Det här var musik jag inte hade hört förut, men det som verkligen satt kvar när jag, mamma och moster stod och pratade i pausen. Efter pausen uppfylldes mina högsta önskningar om den här konserten när jag fick höra några av mina absoluta favoritstycken, nämligen "You'll never walk alone" ur Carousel och "Stars" ur Les Misérables. Det fanns dock ett stycke som rörde mig till tårar, och det var återigen Tobias Westman som framförde "Bring him home" ur Les Misérables. Han sjöng den på svenska, men den fick verkligen magen att knyta sig av hur bra det var. Jag har tidigare inte varit så förtjust i just den här sången, men har insett att med en bra sångare blir den både gripande och sagolikt vacker.

Som helhet var kvällen fantastisk. Lättsam, men blandad med otroligt vacker modern musikdramatik. Att artisterna trivdes var solklart, och att som avslutning sjunga barnen von Trapps godnattvisa ur Sound of Music, med mer eller mindre improviserad dans till, gjorde att man lämnade ladan med ett stort leende.

Efter själva Broadway-konserten var det en kortare paus, medan man förflyttade flygeln, och sen var det dags för lite operajam. I stort sett sångarna från konserten, men även Pers Anna Larsson och Ingrid Tobiasson dök upp, tog chansen att framföra lite blandade inslag på gräsmattan framför konsertladan. Det gav lite samma intryck som konserten, det vill säga imponerande men inte perfekt sång av artister som hade riktigt roligt och trivdes med vad de höll på med.

Ännu en helkväll i Vattnäs alltså, och nu längtar jag till nästa sommar, då kanske jag måste gå på ännu fler av de konserter som erbjuds under Sångfesten. Bara i år missade jag ju Karl-Magnus Fredriksson, Verdi-konserten och Lucretia.
 
 
operakullan
16 July 2013 @ 09:22 am
I lördags var det dags för den första av de konserter jag hade köpt biljetter till under Sångfesten i Vattnäs. Det här var väl också den konsert det var mest självklart att jag skulle gå på. Jag älskar ju Wagner, och att få en chans att höra några av Sveriges bästa Wagner-sångare var ju oemottståndlig. Konserten inleddes med "Dich teure Halle" ur Tannhäuser, framförd av Anneli Lindfors. Just Anneli Lindfors var en av kvällens stora behållningar. Jag har inte hört henne förut, men här är det nog en kommande Wagner-stjärna som tog sig ton. Inlevelse och musikalitet var helt bedårande. Hela konsertens höjdpunkt var slutet av andra akten när hon och Michael Weinius framförde hela slutet av första akten av Valkyrian, från "Winterstürme..". Michael Weinius fick också (nästan) avsluta hela konserten tillsammans med Pers Anna när de genomförde stora delar av Kundrys och Parsifals parti ur andra akten i Parsifal. Att höra dem tillsammans är ju ensamt värt varenda krona i inträde, samtidigt som mina förväntningar på dem är högre än för de övriga sångarna. Här blir det ett sånt typiskt Wagner-ögonblick. Jag har ställt mig ganska tvekande till att försöka ta mig till Stockholm och se Parsifal nästa säsong, men efter att ha hört Michael Weinius så var både jag och min mor helt golvade och nu blir det nog att ta sig ner i alla fall. Det går inte att stå emot helt enkelt.

En annan av de sångare som jag imponerades av redan förra året, vid Operagalan i Dalhalla, och som nu har fick mer utrymme var Henning von Schulman. Han står också för kvällens bästa diktion, jag tror inte att det jag missade en enda stavelse när han sjöng. Nog så viktigt när han framförde Flädermonologen ur Mästerstångarna, där dramatiken, och humorn, mer finns i texten än i musiken. Han och Marcus Jupither framförde också duetten ur Holländaren strålande.

Överlag var det en konsert fylld med just de örhängen man vill höra på ett Wagner-firande. Jag hade ju varit nöjd bara av höra slutet på Valkyrians första akt och Sången til aftonstjärna ur Tannhäuser, här framförd av Håkan Ekenäs. Jag har lite svårare för Wesendonck-sångerna, jag tycker helt enkelt att Lieder är ganska tråkigt att lyssna på.

Efter konserten inbjöds det till ett samtal om Wagner och kvinnorna. Här anslöt också Ingrid Tobiasson, som inte sjungit på konserten. Egentligen kom väl inte just det samtalet in på så mycket mer än att Wagner skriver väldigt starka kvinnoroller, och att Kundry är den mest intressanta kvinnan att gestalta. Det var också skönt att höra att det finns en medvetenhet om problemet med Fricka i Ringen, att hon alldeles för lätt bara blir en gnällkärring när det kanske är hon som är mest klarsynt av gudarna. I bilen på vägen hem kom både jag, min mor och moster överens om att vi kanske saknade en del problematisering. Om kvinnor bara beskrivs som starka, är det egentligen inte lika tråkigt som när de bara får vara svaga våp, det är ju blandningen av styrkor och svagheter som gör någon intressant och mänsklig. Om kvinnorna bara är starka, betyder det att det bara är männen som är mänskliga? Ibland blir jag irriterad på mig själv över att jag inte vågar ställa de här frågorna när man har chansen.

Med tanke på att det snart är dags för Rhenguldet i Dalhalla, med Marcus Jupither som regissör, så blev det kanske naturligare att samtalet gled över på regissörens roll, snarare än Wagner. Här fick man inblickar i vardagen som operasångare och det tyckte jag det var jätteintressant att lyssna på. Det nämndes att det inte är helt ovanligt att regissörena knappt kan musiken till operorna de ska regissera, medan sångarna tar flera år på sig att studera sina roller. Ur publiken kom ju också flera exempel på "konstiga" uppsättningar, där man ibland undrar vad de håller på med på scenen. Mest glad blev jag ändå över att höra Ingrid Tobiasson säga att alla uppsättningar är kanske inte bra, men det händer ju i alla fall någonting. Det är precis min inställning, jag tror jag har nämnt det vid flera tillfällen att jag tycker att operavärlden är mer spännande, jämfört med musikalvärlden där man alltid kör exakt samma uppsättning och där nytolkningarna är betydligt färre.

Som sammanfattning kan sägas att det verkligen var en underbar helkväll i Vattnäs, och jag ser verkligen fram emot mer Wagner i form av Rhenguldet i Dalhalla, och de ska bli intressant att se hur den uppsättningen gestaltas.
 
 
 
operakullan
13 July 2013 @ 04:45 pm
Oj, vad länge sedan det var jag postade. Jag har en hel del att posta om iallafall den kommande veckan. Sen jag postade senast har jag tittat igenom två olika uppsättningar av Les Miserables, och normalt sett är ju det här en musikal-fri blogg men jag får nog göra ett undantag.

Sångfesten i Vattnäs har varit i full gång hela veckan, och själv är jag just på väg dit för Wagnerkonserten. Lite synd är det ju att det samtidigt är Malena Ernman i Dalhalla, men så är det.
 
 
operakullan
07 June 2013 @ 05:32 pm
Så nu har jag till slut bestämt mig, efter viss samrådan med mor och moster. Vi tar och åker till Konsertladan både 13 och 14 juli. Det blir Wagnerkonsert på lördagen och sen Broadwaykonsert och opera jam session på söndagen. Det betyder i och för sig att det inte blir någon Malena Ernman i sommar, vilket känns lite konstigt eftersom jag har sett alla hennes Dalhalla-konserter hittills. Å andra sidan så blir det tre konserter för bara lite mer pengar än en konsert i Dalhalla. Jag gillar också att moster hakar på, eftersom jag av rent själviska själ tycker det skönt att hon kör dit och tillbaka.

Nästa stora val är ju om vi ska se Rhenguldet den 10 eller den 17 i Dalhalla. Det är ju roligt att gå på premiär, så jag lutar nog ditåt. Enda problemet är att jag har ett annat arrangemang där det bara är sagt att det ska vara en helg i augusti, så det gäller att det inte blir en krock när jag väl bestämmer mig.
 
 
operakullan
26 May 2013 @ 10:53 pm
När jag kommer tillbaka efter några dagar offline ser jag att Malena Ernman har twittrat om att jag har missuppfattat vad hon sa i intervjun med Kulturnyheterna. Det jag postade var inte något direkt citat, då använder jag alltid citationstecken, utan hur jag uppfattade det hela.

Här är vad hon skrev på twitter:


  1. @bandykullan > Och att "okritiskt lyssna" på W har jag aldrig sagt. Man får lyssna på W precis hur man vill!!! Läs min intervju igen.


  2. @bandykullan >högt burna kulturpersonligheten som var Hitlers idol. Det är vad jag sa. Den W som i skrift önskade judarnas undergång.


  3. @bandykullan >är helt ointressant för mig. Musiken är fri från skuld. Det var antisemiten W i kombination med kompositören och >


  4. @bandykullan om du ska referera vad jag sagt så får du hålla dig till fakta. Jag nämner inget om "favoritkompositör"? Vad hitler lyssnade >


 
 
operakullan
23 May 2013 @ 10:25 pm
Igår fyllde Richard Wagner 200 år, som jag tidigare nämnt uppmärsammas det rejält på SVT, men även annars. Och så fort man pratar Wagner blir det naturligtvis också debatt/polemik om man över huvud taget kan gilla en konstnär med så vidriga åsikter. Hur fristående är egentligen konsten från konstnären? För vilken annan tonsättare skulle jag egentligen känna behovet att göra ett inlägg och reda ut mina tankar och åsikter om personen ifråga.

Först en liten bakgrund, med andras åsikter som har publicerats den senaste veckan. Vi kan börja med Horace Engdahls lyriska artikel om hur Wagner återinförde det underbara i operan. Det är svärmiskt, och prat om hur Wagners musik har större känslor än livet självt. Gunilla Brodrej på Expressen svarade på den här artikeln genom att beskriva alla dessa manliga skribenter som fans, där musiken snarast får homoerotiska toner. Eller som jag skulle säga "slashiga fanboys". Starkast avstånd från Wagner tog Malena Ernman, som vänder sig emot att okritiskt lyssna till honom, och att vi inte behöver fira Hitlers favoritkompositörs födelsedag. Den bästa artikeln tycker jag ändå är Stefan Johanssons i SvD om att "Wagner har framtiden för sig". Jag håller inte med i hans resonemang om starka kvinnor, men jag håller fullt med i att idag finns det väl i stort sett ingen som ignorerar Wagners antisemitism, den ligger alltid där som en underström i hela debatten. Det gäller ju också debatten om hur familjen Wagner, och framförallt Winnifred Wagner (svärdottern) blev helt betagen i Hitler. Det är knappast något som hemlighålls. Det tänkte jag på när jag såg dokumentären om familjen Wagner i söndags.Den lyfte inte direkt fram några nyheter i Winnifred Wagners nazism, en däremot lyckades den ge en starkare förklaring till hur hon blev den personlighet hon blev. Att stora delar av familjen Wagner borde gå i någon slags familjeterapi, och att det mesta verkar gå tillbaka till en typisk högborgerlig, total oförmåga att hantera känslor, det kan man diskutera på annat håll.

Så var hamnar jag och Wagner då? På ett plan kan jag förstå Engdahl och de andra som svärmar om hur Wagners musik är de stora känslornas parad. För mig är det både njutningen och de förrädiska i Wagner. Jag kan sitta och tycka ill om Siegfried, om Wagners kvinnosyn och mycket annat, men när jag väl sitter där i en salong känns det som om man blir överkörd av en stridsvagn. Jag kan inte stå emot känslostormen som slår emot mig. Lite ger det mig dåligt samvete, borde jag inte veta bättre än att gilla det svulstiga och bombastiska som sköljer över publiken? Lite tröstar jag mig med att jag ju inte gillar all Wagner. Tristan och Isolde är vacker, men förutom andra akten och slutet så tycker jag den är långtråkig, och vad det gäller Ragnarök skulle den operan varit så mycket bättre om Wagner hade haft någon omkring sig som sagt honom att skära bort vissa delar. Hur många gånger behöver man egentligen höra att Wotan har huggit ner världsträdet och sitter och väntar på att världen ska brinna upp?

På ett intellektuellt plan har jag förutom Wagners antisemitism, och nej Wagner var inte ett barn av sin tid han var en betydligt värre antisemit än de flesta, även stora problem med Wagners kvinnosyn. Jag klarar bara inte av att kvinnan visserligen ska rädda den ofullkomlige mannen, men hon gör det genom att offra sig själv, så på slutet blir det oftast en fullkomlig man och en död kvinna. Så fort en kvinna sätter sig upp emot en man bedöms hon som grälsjuk eller galen. Det här är visserligen mer tidstypiskt, och jag har svårt för bel canto-operor där kvinnans enda roll är att tråna, bli galen och dö också.

Vart är jag egentligen på väg med mina lösa tankar? Jo, där jag hamnar är nog att alla dessa problem med Wagners personliga åsikter, och hur de får uttryck i musiken, är nog en stor anledning till att jag avskyr traditionella uppsättningar. Det är genom att rycka bort konstverket så långt bort från konstnären jag kan njuta av hans operor. Jag vill ha uppsättningar där man inte bara följer hans anvisningar och tankar, utan snarare tycker jag att ju mer regissören för in nya vinklingar och tolkningar, detsom bättre blir det. Jag vill helst lämna personen Wagner på soptippen, där han har hemma, men återanvända den fantastiska musik han skrev. Kanske är det också därför jag egentligen inte är intresserad av att åka till Bayreuth, visst vore det roligt men jag tänker inte köa i flera år eller köpa svindyra biljetter dit. Där skiljer jag mig från Stephen Fry.

Sen kan jag inte låta bli att undra om all denna kontrovers kring Wagner ändå är det som håller honom aktuellt. SVT firar honom som sagt i en vecka, han diskuteras i dagstidningarna. Kommer det att bli samma ståhej den 10 oktober, när Verdi fyller 200 år?
 
 
operakullan
19 May 2013 @ 04:14 pm
Är man det minsta intresserad av opera har det varit svårt att undgå att i år är det jubileumsår både för Wagner och Verdi, båda två skulle ha fyllt 200 år i år.Wagner föddes den 22 maj, så den här veckan firas han för fullt på SVT.

Det började egentligen redan igår med att visa först Stephen Frys resa för att gå igenom det problemfylla med att gilla Wagner, trots allt han står för. Sedan följde Tony Palmers rejält kritiska dokumentär om hela familjen Wagner. Nu finns båda programmen tillgängliga på SVT play, men dessutom visas de i repris idag. Jag passar på att se dem idag.

Idag, efter reprisen på Tony Palmers film, visar SVT 24 föreställninge Miss Very Wagner, den visas också på onsdag på SVT2. Det är en föreställning där Charlotte Engelkes med humor och drama presenterar Wagners kvinnliga roller. Den här är jag nog gladast för att de visar, eftersom jag var väldigt nyfiken på föreställningen när den gick på Dansens Hus.

På onsdag, på själva födelsedagen, är det också dags för stor galakonsert från Bayreuth. Det blir första akten av Valkyrian, samt valda delar ur Tristan och Isolde och Mästersångarna.

Sen smäller det nog allra högst på lördag när SVT visar Metropolitans Parsifal från i vintras. Jag såg den som livesändning och min recension finns här. Nu var jag ju febersjuk och trött när jag såg den, så jag får se om jag får ett annat intryck den här gången. JAg kommer dock inte att kunna se den på lördag, är bortbjuden på en väldigt trevlig tillställning, men jag hoppas den också läggs upp på SVTplay.

Slutligen ligger Kobras program om Wagner, som sändes 2010 och också tar upp frågan om man kan gilla en konstnär med fruktansvärda åsikter, uppe på SVTplay igen. Wagner - geni och antisemit

Så det är bara att njuta och tänka till över Wagner hela veckan.
Tags: ,